Oemotståndlig jycke 50 år

Han är avlång men grovt byggd, har korta ben och långa öron. Tankfullt kommenterar han sin mer vältaliga husse och matte. Om han inte är upptagen med att jaga en kanin förstås.
Laban är hunden i serien med samma namn som läsarna tog till sina hjärtan för 50 år sedan. En kärlek man kopplar av till men inte vill koppla loss.

Det var i den brittiska tidningen Mail som Laban – eller Fred Basset som han heter i original – gläfste första gången 1963. Sedan dess har han gjort fler än 18000 framträdanden på seriesidor och annorstädes.

Serien Laban var från början ett beställningsjobb från Mails AD Julian Phipps som bad den skotske skämttecknaren Alex Graham om en serie med en tänkande hund.
Graham själv ägde ingen hund och var osäker på vilken ras som passade bäst i karikerad form. Att det blev en basset kommenterade han såhär:
– Utseendemässigt är det en unik och lättigenkännlig hund med ett uttrycksfullt ansikte.
För att arbetet med serien skulle bli så bra som möjligt och Graham kunna fånga bassetars uttryck väl gav tidningen Mail honom en basset-tik i gåva. Hon fick det alluderande namnet Freda. Freda och Alex Graham blev ett oskiljaktigt par. Medan tecknaren arbetade i sin ateljé satt tiken bredvid och tittade på.
När serieskaparen Alex Graham dog 1991 hade han arbetat ikapp 18 månaders material. Efter det var seriens framtid oviss – tills Grahams dotter Arran tog över. I dag skriver hon manus till Michal Martins teckningar.

Oväntat populär

Laban är en serie som på ytan inte gör så mycket väsen av sig. Men hunden har sina fans. Mången svensk dagstidningsredaktör har vedfarit läsarnas ilska när man försökt byta ut serien mot något modernare. I dag publiceras serien i ett femtontal tidningar i Sverige, vilket är en bra siffra. Varför Laban är så populär har Arran Graham ett svar på.
– Läsarna känner igen sin egen hund i Laban, säger hon.

Humor, Seriestrippar, Redaktionellt, Laban, Serier